Luktärt Pisello odoroso a grandi fiori multicolor – stora, väldoftande blommor i många färger

Det finns blommor som är vackra – och så finns det blommor som förändrar en hel trädgård med sin doft. Luktärten hör till de senare.

Pisello odoroso a grandi fiori multicolor är Franchis färgsprakande blandning av högväxande luktärter med stora, fjärilslika och väldoftande blommor i flera färger. Plantorna klättrar med hjälp av sina tunna klängen och bildar under sommaren en romantisk vägg av blommor, grönska och doft.

Plantera luktärterna vid en spaljé, ett staket, en pergola eller ett kraftigt nät. De kan även odlas i en stor och djup kruka på terrassen eller balkongen. Plocka buketter regelbundet – ju fler blommor du skördar, desto fler nya blomknoppar fortsätter plantorna att bilda.

Blandningen passar lika fint i den romantiska trädgården som i en köksträdgård där blommor får växa mellan grönsaker och kryddväxter. Det är en ettårig klätterväxt, men under en enda sommar hinner den skapa förvånansvärt mycket grönska.

Fröerna kommer från italienska Franchi Sementi. Varje påse innehåller 5 gram, vilket motsvarar ungefär 50 fröer.

Vad betyder Pisello odoroso a grandi fiori multicolor?

Det italienska namnet beskriver växten mycket väl:

Pisello betyder ärta.

Odoroso betyder väldoftande eller doftande.

A grandi fiori betyder med stora blommor.

Multicolor betyder mångfärgad eller i flera färger.

Det fullständiga namnet kan alltså översättas med väldoftande ärt med stora blommor i många färger.

I Italien kallas luktärten vanligen pisello odoroso. På franska heter den pois de senteur, doftärt, och på engelska sweet pea. Det svenska namnet luktärt är mindre poetiskt men mycket träffande: det är en ärtväxt som odlas för sin doft.

En syditaliensk vildblomma som erövrade Europas trädgårdar

Luktärten, Lathyrus odoratus, har sitt ursprung i Medelhavsområdet. Den förknippas särskilt med Sicilien och södra Italien, där den växte vild långt innan den blev en av Europas mest älskade trädgårdsblommor.

Den ursprungliga vilda luktärten var betydligt enklare än dagens storblommiga sorter. Blommorna var mindre och hade vanligen mörkt purpurrött segel och blålila vingar. Doften var däremot redan då intensiv.

Historien om luktärtens väg ut i världen börjar med den sicilianske franciskanermunken och botanikern Francesco Cupani, som levde mellan 1657 och 1710.

Cupani arbetade med den botaniska trädgården i Misilmeri utanför Palermo och studerade Siciliens växter. År 1695 beskrev han den vilda luktärten, och några år senare skickade han fröer till botaniker och växtsamlare i andra delar av Europa.

Fröerna kom bland annat till den engelske läraren och växtsamlaren Robert Uvedale. Därifrån började luktärten långsamt spridas bland europeiska botaniker, godsägare och trädgårdsentusiaster.

Det är alltså en vildblomma från Sicilien som, genom ett kuvert med fröer, så småningom blev en klassiker i svenska trädgårdar.

Francesco Cupanis luktärt

Den gamla sorten Cupani, som fortfarande odlas, ligger mycket nära den ursprungliga sicilianska luktärten. Den har relativt små tvåfärgade blommor i purpur och violett, men en ovanligt stark och fyllig doft.

Moderna luktärter har ofta betydligt större och mer vågiga blommor. Under förädlingen har vissa sorter behållit mycket av den ursprungliga doften, medan andra framför allt har valts ut för blomstorlek, färg eller långa stjälkar.

Det är därför inte självklart att den allra största blomman också doftar starkast. Luktärtens doft kan dessutom variera mellan olika plantor i en färgblandning.

Från siciliansk vildblomma till blomstervärldens drottning

Under 1800-talet blev luktärten på allvar en modeblomma i Storbritannien. Den skotske trädgårdsmästaren och växtförädlaren Henry Eckford ägnade en stor del av sitt liv åt att utveckla nya luktärter.

Genom noggrant urval skapade han sorter med större blommor, fler färger, längre stjälkar och ett mer praktfullt växtsätt. Hans luktärter blev så uppmärksammade att blomman började kallas Queen of the Annuals – de ettåriga blommornas drottning.

Kring sekelskiftet 1900 kom nästa stora förändring. En luktärt med ovanligt stora och vågiga kronblad upptäcktes och fick namnet Countess Spencer. Den visades offentligt 1901 och gav upphov till den sortgrupp som fortfarande kallas Spencerluktärter.

Spencertyperna blev omåttligt populära som utställnings- och snittblommor. De hade stora, eleganta blommor med vågiga kronblad och långa, raka stjälkar. De moderna storblommiga luktärterna bär fortfarande spår av denna långa brittiska förädlingstradition.

Franchis Pisello odoroso a grandi fiori multicolor är en blandning av storblommiga luktärter i flera färger. Eftersom Franchi inte anger en bestämd brittisk sortgrupp bör blandningen inte säljas som en namngiven Spencerblandning. Den tillhör däremot samma storblommiga trädgårdstradition.

Fjärilsblommor på klättrande stjälkar

Luktärten tillhör familjen ärtväxter, Fabaceae. Blommans form är typisk för familjen och brukar beskrivas som fjärilslik.

Det stora övre kronbladet kallas segel. De två sidoställda kronbladen kallas vingar och de nedersta bildar tillsammans kölen, som omsluter blommans fortplantningsorgan.

Bladen avslutas med tunna klängen som slingrar sig runt grenar, snören, nät och andra stöd. Plantan klättrar alltså inte genom att snurra hela stammen runt stödet. Det är klängena som håller fast den.

Luktärten blir normalt omkring 150–200 centimeter hög när den får ett bra klätterstöd. Höjd och blomning påverkas av väder, jord, vattning och odlingsläge.

Doften

Luktärtens doft är svår att beskriva med ett enda ord. Den kan upplevas som blommig, söt, grön, honungslik och lätt kryddig, ibland med drag av apelsinblom, hyacint eller ros.

Doften varierar mellan olika sorter och även mellan färgerna i en blandning. En planta kan dofta starkt och fylligt medan en annan har en lättare doft.

Temperatur, luftfuktighet och tid på dygnet påverkar också upplevelsen. Under en varm och stilla sommarmorgon kan några få utslagna blommor sprida doft över en hel uteplats.

Det botaniska artnamnet odoratus kommer från latin och betyder väldoftande.

En blomma för bin

Luktärtens blommor besöks framför allt av bin och humlor. För att nå nektarn måste insekten trycka ner delar av blomman så att ståndare och pistill kommer i kontakt med kroppen.

Stora humlor är särskilt väl anpassade till denna typ av fjärilsblomma. Luktärten kan därför få en plats i en trädgård där vi odlar både för vår egen skull och för insekterna vi delar trädgården med.

Luktärt ska däremot inte betraktas som en ersättning för en mångfald av inhemska och öppna nektarväxter. Den blir som bäst en vacker del av en längre blomningskedja tillsammans med exempelvis blåklint, gurkört, ringblomma, oregano, timjan och andra bivänliga växter.

Luktärten i blomsterspråket

Under 1800-talet blev blomsterspråket ett sätt att uttrycka sådant som inte alltid kunde sägas öppet. Blommor och buketter kunde få symbolisera kärlek, vänskap, längtan, trohet eller avsked.

Luktärten har i olika blomsterspråk fått stå för finstämd glädje, tacksamhet, angenäma minnen och ett vackert farväl.

Betydelserna har dock varierat mellan olika böcker, länder och tidsperioder. Det finns inget enda historiskt blomsterspråk som alla följde. Luktärten förknippas ändå ofta med något flyktigt och ljuvligt – kanske därför att blommorna är så skira och doften så stark, men varje enskild blomma bara varar en kort tid.

Luktärten i den svenska trädgården

I Sverige blev luktärten en självklar blomma i både större trädgårdar och små täppor. Den kunde sås vid ett nät, en störställning, en veranda eller ett enkelt staket och gav sedan blommor till buketter under en stor del av sommaren.

Luktärten passade den svenska trädgårdskulturen väl. Fröerna var förhållandevis stora och lätta att så, plantorna tog liten markyta och blommorna kunde plockas till köksbordet, finrummet och presenter.

Blomsterfrämjandet anger att luktärten finns dokumenterad som förvildad i Sverige från Malmö 1933. Den är emellertid inte en ursprungligt svensk vildväxt utan en odlad medelhavsväxt som ibland kan dyka upp tillfälligt utanför trädgårdar.

En av de bästa snittblommorna

Luktärt är en klassisk snittblomma. De tunna stjälkarna och de mjuka kronbladen ger buketten ett ledigt, nästan nyplockat uttryck som är svårt att åstadkomma med mer styva och formella blommor.

Skörda gärna på morgonen eller kvällen när plantorna är väl vattenfyllda. Välj stjälkar där de nedersta blommorna precis har öppnat sig och de övre knopparna fortfarande är slutna.

Klipp med en ren och vass sax och ställ stjälkarna direkt i svalt vatten. Ta bort blad som hamnar under vattenytan.

Byt vatten ofta och diska vasen noggrant. Luktärter har inte den längsta vaslivslängden, men deras doft och lätthet gör dem desto mer värdefulla. En liten bukett på nattduksbordet eller köksbordet kan dofta mer än ett helt fång av många andra sommarblommor.

Plocka – så blommar den mer

Luktärten vill bilda frö. Så snart blommorna har pollinerats börjar plantan utveckla baljor och flyttar sin energi från nya blommor till frömognad.

Därför ska du plocka blommor ofta och ta bort vissnade blommor innan baljorna hinner utvecklas.

Under den rikaste blomningen kan plantorna behöva plockas igenom varannan eller var tredje dag. Det är en blomma som belönar generositet: ju fler buketter du tar in, desto längre fortsätter blomningen.

Om du vill spara egna fröer kan du låta några baljor utvecklas mot slutet av säsongen.

Är luktärt ätlig?

Nej. Trots namnet och släktskapet med ärter är luktärt inte en ätlig ärta.

Blommor, baljor och framför allt fröer ska inte användas som mat eller dekoration på ätbara rätter. Fröerna innehåller ämnen som vid upprepad konsumtion i större mängder kan orsaka allvarliga förgiftningssymtom.

Luktärt, Lathyrus odoratus, ska inte förväxlas med matärt, Pisum sativum.

Om barn eller husdjur vistas i trädgården bör man vara särskilt uppmärksam på de ärtliknande baljorna. Förvara även fröpåsen utom räckhåll för barn och djur.