Faktaruta – Cosmic Purple (Lila morot)

Namn: Cosmic Purple
Latinskt namn: Daucus carota subsp. sativus
Typ: Kultursort
Färg: Lila skal med djup orange kärna
Smak: Söt, saftig, lätt pepprig, mycket aromatisk
Unika egenskaper:

• Innehåller antocyaniner (samma pigment som i blåbär)

• Otroligt dekorativ – perfekt i sallader & rostat

• Lockar barn (och vuxna!) till mer grönsaker

• Utseende från yttre rymden 

Såtid: April–juli
Sådjup: ca 1 cm
Radavstånd: 25–30 cm
Plantavstånd: Glesa till 3–5 cm
Läge: Sol–halvskugga
Jord: Djup, lucker, stenfri – jämn fukt för raka morötter
Utvecklingstid: ca 70–90 dagar
Skörd: När rötterna har fått fin lila färg och är 15–20 cm långa
Odlingstips: 

Täck med fiberduk mot morotsfluga

Vattna regelbundet – ojämn fukt ger sprickor

Blanda gärna med ringblommor & tagetes i raden

Passar till:
Råkost, sallad, hummus, pickles, ungsrostade rätter, färgglada fat

Morotens väg från vild rot till kökets självklara favorit

Morotens historia börjar i ett landskap där den alls inte var den söta, saftiga rot vi känner idag. Den vilda moroten som fanns spridd över stora delar av Europa och Asien hade tunna, träiga och rätt bittra rötter. Den skördades framför allt för sina medicinska egenskaper och sina aromatiska frön och inte för att ätas som grönsak.

När människor började odla den handlade det därför om ett långsamt och tålmodigt urval. Generation efter generation valde odlare ut plantor med något tjockare, mjukare och mer smakrika rötter. Det var ingen snabb förvandling – snarare en månghundraårig förädling där vilda drag blandades med olika lokala varianter.

De tidigaste odlade morötterna tros ha varit lila eller gula. I delar av Centralasien var lila morötter vanliga, medan Medelhavsområdet utvecklade gulare, ibland också vita typer. Dessa två huvudlinjer – en östlig och en västlig – hade tydligt olika växtsätt och färger, men korsades så småningom när handelsvägar och odlingskultur möttes.

Det är troligen i detta möte som den moderna moroten föddes. När olika färger och former blandades kunde nya mutationer och färgställningar uppstå. Den orange moroten, som senare blev norm i stora delar av världen, uppstod sannolikt när gula, vita och eventuellt även vilda morötter kombinerades på rätt sätt. Med tiden uppmärksammade odlare att just de orange rötterna var särskilt söta, jämna och lagringsdugliga – egenskaper som snabbt gjorde dem populära.

Under 1600- och 1700-talen började långa, slanka och djupt orange sorter etableras i Europa. En sådan tidig typ ligger till grund för många av dagens morötter och blev modellen för det vi i dag betraktar som “den klassiska moroten”.

Att följa morotens exakta ursprung är svårt, eftersom vild och odlad morot ofta korsar sig naturligt. Det gör att gränsen mellan ”vild” och ”tämjd” alltid varit lite suddig. Men slutresultatet är tydligt: en rot som genom långsamt, mänskligt urval förvandlats från en träig medicinalväxt till en söt, mjuk och färgstark stapelvara i köket.