Faktaruta 

Typ: Kulturarvsmorot, djupt röd
Vikt: Ca 50–150 g per rot
Form: Halvlång, fast, jämn cylinder
Pigment: Röd nyans med naturligt lycopen
Smak: Söt, aromatisk och fyllig
Blad: Kraftiga, upprätta blad
Skörd: Juli–november (beroende på såtid)
Antal fröer: 1 gram per påse 
Ekologiskt: Ja, öppet pollinerad sort

Odlingsanvisning 

Såtid:
Mars–juli på friland. Tidiga sådder ger sommarens första skörd, sena sådder ger höstmorötter med extra intensiv färg.

Sådjup:
Så grunt, ca 0,5–1 cm, och täck lätt.

Radavstånd:
25 cm mellan raderna.

Gallring:
När plantorna är ca 5 cm höga gallras de till 8–10 cm. Detta är viktigt för att morötterna ska få jämn form och fin färgutveckling.

Jord:
Djup, stenfri och mullrik jord ger de rakaste och vackraste rötterna. Röd morot uppskattar fukt och näring men inte stående vatten.

Ljus:
Soligt läge ger kraftig färg och arom.

Vattning:
Regelbunden vattning under hela säsongen ger spröda, saftiga rötter. Oregelbunden bevattning kan ge sprickor.

Skörd:
Rötterna utvecklar som bäst sin färg när de får stå tills de är halvlånga och fasta. De är lätta att skörda och lagras bra i svalt utrymme.

Morotens väg från vild rot till kökets självklara favorit

Morotens historia börjar i ett landskap där den alls inte var den söta, saftiga rot vi känner idag. Den vilda moroten, som fanns spridd över stora delar av Europa och Asien, hade tunna, träiga och rätt bittra rötter. Den plockades framför allt för sina medicinska egenskaper och sina aromatiska frön, inte för att ätas som grönsak.

När människor började odla den handlade det därför om ett långsamt och tålmodigt urval. Generation efter generation valde odlare ut plantor med något tjockare, mjukare och mer smakrika rötter. Det var ingen snabb förvandling – snarare en månghundraårig förädling där vilda drag blandades med olika lokala varianter.

De tidigaste odlade morötterna tros ha varit lila eller gula. I delar av Centralasien var lila morötter vanliga, medan Medelhavsområdet utvecklade gulare, ibland också vita typer. Dessa två huvudlinjer – en östlig och en västlig – hade tydligt olika växtsätt och färger, men korsades så småningom när handelsvägar och odlingskultur möttes.

Det är troligen i detta möte som den moderna moroten föddes. När olika färger och former blandades kunde nya mutationer och färgställningar uppstå. Den orange moroten, som senare blev norm i stora delar av världen, uppstod sannolikt när gula, vita och eventuellt även vilda morötter kombinerades på rätt sätt. Med tiden uppmärksammade odlare att just de orange rötterna var särskilt söta, jämna och lagringsdugliga – egenskaper som snabbt gjorde dem populära.

Under 1600- och 1700-talen började långa, slanka och djupt orange sorter etableras i Europa. En sådan tidig typ ligger till grund för många av dagens morötter och blev modellen för det vi i dag betraktar som “den klassiska moroten”.

Att följa morotens exakta ursprung är svårt, eftersom vild och odlad morot ofta korsar sig naturligt. Det gör att gränsen mellan ”vild” och ”tämjd” alltid varit lite suddig. Men slutresultatet är tydligt: en rot som genom långsamt, mänskligt urval förvandlats från en träig medicinalväxt till en söt, mjuk och färgstark stapelvara i köket.