Maskros DENTE DI LEONE (Franchi)

Det finns frönyheter som får hjärtat att slå lite snabbare: nya tomater, okända bönor, franska rariteter. Och så finns det frönyheter som får en att höja ögonbrynen, lägga armarna i kors och säga: "Nej men nu får ni faktiskt skärpa er."
Som maskrosen.

Ja, maskrosen. Den där solgula barndomsväxten som lyckas hitta sprickor i betong, invadera potatislandet och överleva allt från gräsklippare till passivt aggressiva svärföräldrar. Och ändå är det nu den gör sin debut i sortimentet – som en kultiverad medvetet odlad delikatess. 

Varför maskros?

För att det är fransk lantköksromantik när den är som oklopptast. I Provence räknas unga maskrosblad till vårens första gourmandgrönsaker – bittert, krispigt, perfekt med varm dijondressing och ett pocherat ägg. I Normandie görs maskrossirap, i Alperna maskrosvin och i Bretagne serveras blommorna friterade (ja tack).

Och blomman? Den är så vacker att man undrar hur vi kunnat misshandla den med ogräsjärn i 100 år.

Solen, månen och stjärnorna i samma blomma

Maskrosen är unik i växtriket genom att den rymmer tre himlakroppar i ett och samma livscykelspel. När den blommar lyser den som en liten sol i gräset, en perfekt rund och strålande gul blomma. Just därför har den i europeisk folktro kallats solens dotter.

När blomningen är över sluter sig blomman och förvandlas till en mjuk, silvervit boll. Den runda, stilla och skimrande formen påminner om fullmånen, sval och hel i sitt uttryck.

När bollen sedan blåses sönder sprids fröna i luften som små vita fallskärmar. I sagor och folktro beskrivs detta som att stjärnorna flyger ut i världen, var och en bärande på en önskning. Därför har både barn och vuxna i generationer blåst på maskrosbollar, en kvarleva från gammal europeisk föreställning där varje flygande frö sågs som en dröm, en önskan eller en framtidsvision på väg att bli verklighet.

Och ja – vi säger det högt: maskrosen är årets mest otippade frönyhet.

Maskrosen med det latinska namnet Taraxacum officinale (apropå officinale se text nedan!) blev inte ett ogräs för att den är oönskad i sig, utan för att den är för framgångsrik. Den uppfyller nästan alla kriterier för det som i modern trädgårdskultur definieras som ogräs: den sprider sig snabbt, konkurrerar effektivt med andra växter och är svår att utrota när den väl har etablerat sig.

Dess starka pålrot kan tränga djupt ner i jorden och gör att växten överlever både torka och klippning. Om roten inte följer med upp vid rensning växer plantan snabbt tillbaka. Samtidigt producerar maskrosen mängder av frön som sprids med vinden över stora avstånd. Varje planta kan ge upphov till hundratals nya individer utan att behöva pollineras.

När den täta, välklippta gräsmattan blev ideal i Europa under 1800- och 1900-talen – särskilt i borgerliga trädgårdar och parker – passade maskrosen plötsligt inte in. Den bröt mot ordningen, mot det enhetliga gröna, mot tanken på kontroll. Därmed fick den stämpeln ogräs.

Ironiskt nog hade maskrosen dessförinnan varit en uppskattad nyttoväxt. Den odlades i klosterträdgårdar, användes i mat och hushållsmedicin och betraktades som en vårens livgivare snarare än ett problem. Först när estetiska ideal och rationell gräsmatteperfektion tog över förlorade den sin status.

Kort sagt blev maskrosen ogräs inte för att den saknar värde, utan för att den vägrar rätta sig efter människans ordningsbehov.

I latinska växtnamn betyder officinalis i grunden att växten traditionellt har använts som medicinalväxt. Ordet kommer från latinets officina, som syftade på apotek, verkstad eller förrådsrum. I medeltidens kloster och tidiga apotek kallades de rum där läkemedel tillreddes just officinae. En växt som fick tillnamnet officinalis var alltså en växt som hörde hemma i apoteket.

När man ser officinalis i ett vetenskapligt namn signalerar det vanligtvis att växten haft dokumenterad medicinsk användning i folkmedicin, klostermedicin eller tidig farmaci. Ofta har dessa växter också använts i köket eller i vardagen, till exempel för konservering, hygien eller ritualer. Exempel är Salvia officinalis, Melissa officinalis, Rosmarinus officinalis som numera heter Salvia rosmarinus, samt Calendula officinalis. Alla dessa har en lång historia som läkeväxter, inte bara som prydnad eller krydda.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att officinalis inte automatiskt betyder att växten är godkänd som läkemedel i modern mening. Det handlar om historisk användning snarare än vetenskapligt bevisad effekt enligt dagens standarder, och både dosering och säkerhet kan variera stort.

Kort sagt kan man säga att officinalis är en tydlig signal om traditionell medicinal användning med rötter i klosterträdgårdar och apotek, men inte någon garanti för modern medicinsk verkan.